Puuh

Hyperventilerar. Funderar över om det är åldern (ve och fasa!), eller något annat som tagit mig i besittning. Livet och de erfarenheter det ger kanske? Jag tar ingen skit som Grynet sa. Jag blir trött av korkskallar. Och jag är en trogen mediekonsument, men blir GALEN av den över allt annat gällande Stockholmsvinkeln.
Nej, Sverige är inte Stockholm.

Min bror fyllde fyrtio i våras och sa att: Nu! Han bara kände insändarna som började pocka på och ville bli skriva!

Käre lillebror - jag har kommit igång med just detta. Jag har inte skrivit någon insändare, men väl ett mail till "rättaDN". De har i en artikel om Stockholm Hall of fame skrivit att för att kvalificera sig för att få vara med ska man "komma från och verka i Stockholm"
Jag poängterade att utställningen visserligen heter Stockholm Hall of fame, men att många där varken kommer från eller verkar i Stockholm, utan Sverige! Vår drottning, Sveriges drottning alltså, kommer t.ex. från Tyskland och är såvitt jag vet Sveriges drottning, inte Stockholms.

Hm, jag kanske har för lite att göra. Nu ska jag iaf fortsätta läsa DN. Det är trots allt lördag, kärleken sitter på baksidan, brasan sprakar.

Hej

I'm back.

Saknar att skriva, ska försöka skriva lite mer. Detta kanske är enda forumet, funkar inte det funkar nog inget annat heller.

Sen kanske jag behöver skriva lite, jag känner mig som en tryckkokare nuförtiden. Konstant sååå dj-a sur! Tycker alla (ja, nästa i alla fall) är idioter. Jag ironiserar för mig själv hur folk lyckas vara så himla trevliga. Och, Anna, sen NÄR blev det en dålig egenskap att vara trevlig?!

Ja, jag behöver kanske skriva av mig.

Det kanske bara blir det här inlägget. Det kanske blir fler. Vi får väl se.

Lite hopp ändå

Läser de övriga delarna i och kommentarerna till artikeln om manlighet från förra veckan. Och det verkar -tack och lov!- som att de här ivrarna för maskulin energi verkar vara i minoritet. De flesta tycker trots allt att en först och främst är männinska. Och att relationer och attraktioner bygger på nåt helt oförklarligt, men som inte har just med den slags polaritet som de första artikelförfattarna skriver om.
Någon kvinna skriver att hon hade en svag, motståndslös man tidigare, men nu har hon träffat en mer passande, stark, "riktig" man. Men handlar det då inte bara om att ha träffat en jämbördig person, handlar det verkligen om att ha fått det "mostånd" hon beskriver? Jag tror det handlar om att vara jämbördiga. För DEN styrkebalansen är ju däremot viktig. Ingen relation mår väl bra av om en hela tiden kör över den andra?
 
Ja, nog om det. För övrigt är jag jättejättetrött idag. Och så ska jag sluta äta på (M)AX. Åtminstone tills ledningen skärpt sig - de har ju ändå just inte gjort några nyanställningar som det verkar, bara mera vinst.
 
Nu ska jag ta en kopp kaffe och titta på snöflingorna utanför fönstret. Grått men lite mysigt över Riddarfjärden idag.
Over and out.

Fundering....

....om mankurser. Eftersom jag fick ett bryt här i dagarna om manskurser, feminism och annat skräp. Alltså, kurser där män får träffas och utveckla sin "inre manlighet" och "maskulina energi"
Finns det kvinnokurser? Alltså, där kvinnor får springa runt i skogen och skrika och känna sig som riktiga kvinnor, eller vad man nu gör på en sån kurs. Det är väl sånt man ägnar sig åt på manskurser? Eller var det på 00-talet, eller 90-talet kanske?
 
I alla fall. Om män nu är det självklara första könet -man ska, en man, varför behövs då dessa sammanträffanden för att förstärka sin manlighet?

Borde det inte vara tvärtom? Det kön som har mindre pengar, lägre lön, mindre makt, gör mer obetalt arbete (inte bara i hemmen, överallt t.ex. i äldreomsorgen) - skulle inte de vara i större behov av en stärkande kvinnokänslakurs? Vadan detta behov av att manifestera vad En Man är? "Jämställdheten har dragits för långt i relationer. Det mmåste finnas en polariotet för att behålla gnistan" säger kursledarna.  Tro vad den polariteten ska bestå i då? Hur många kvinnor känner sig sexigare när de "får" diska? Hallå, kom igen nu, räck upp handen! Nån? Hållåå..... Ingen?
 
Och. Kan nån, nån endaste, endaste en berätta för mig om en endaste, endaste man som blivit impotent av att ta disken/matlagningen/städningen varannan gång? Eller ha samma eller till och med (Gud förbjude!) LÄGRE lön än sin fru/sambo (ja, jag förutsätter i det här sammanhanget att sambon är en kvinna)
 
Personligen blev jag i alla fall INTE impotent av att renovera min lägenhet, om jämförelsen nu äger relevans. Ja, kanske av utmattning, men utmattad hade jag kunnat bli av att städa också.
 
Ja, vad säger ni, girls outthere? Ja, boys med för den delen. Man vill ju vara jämlik. Man vill ju det.
 
 

Så kom hösten

I lördags åt vi frukost på balkongen. Och det blev nog sista gången för i år som det verkar. Fast det ser ut som det kanske kan bli fint, finare än väntat, i helgen. Men det är en annan luft. Fortfarande varmt, men med en annan råhet även när det är ljumt.
 
Och i tisdgs dog min mormor. Hon har varit dement sedan flera år, men det kom ändå lite som en överraskning. Så nu är alla i den generationen borta.
Min morfar. Mina syskons mormor och morfar, min systers farmor. Min farmor och farfar. Och nu min mormor. Fast hon skulle fylla 92, och de har blivit gamla alla. Utom morfar då, som bara var 66. Herregud jag tyckte han var gammal då! Perspektiven ändras och tur är väl det.
 
Läste om Kristian Gidlund, unga killen som bloggat om sin cancer. Han dog samma dag som min mormor. Och på nåt oförklarligt, förunderligt sätt känns det  trösterikt att min mormor fick dö samma dag som han. Som om hon gick i gott sällskap. Och nu tror jag hon är hos morfar i himlen.
 
Kanske i Marsliden-himlen.

Hej, hejdå

Förlåt att jag inte hört av mig.  Jag har varit på en av mina väldigt få visiter i min gamla lägenhet.
 
Min älskade lägenhet, mitt hem, min borg. Som varit min fasta punkt, där jag vilat själen.
Det är inte riktigt så längre. Jag älskar fortfarande min lägenhet. Men den är inte riktigt mitt hem längre. Och min fasta punkt, den har jag ju hemma hos oss, i mitt och kärlekens hem.
 
Så jag och härnta håller kanske på att vara klara med varann. Studentiden är sedan länge förpassad till minnesbanken. Jag och CJ lär inte hänga ute på somrarna så mycket. Jessika, Jimmie och Lovisa lär inte fira midsommar eller dricka vin och äta pizza på min balkong. Allas liv går vidare, behålla en lägenhet av nostalgiska skäl känns som lite överkurs.
 
Jag har ju min familj. Jag saknar luften, friheten från människor, älven, havet.
En stuga kanske vore nåt istället. Och kärleken trivs ju också däruppe! Här är det bara semester säger han. Här är det bara ogjord städning/sortering tänker jag. Ja, vi får väl se. Inga förändringar i år i alla fall.
 
Ja jag tänker inte släppa gamla härnta helt. Men lite klar börjar jag bli med henne.
 
Livet, livet. 

Ah, men...!

"... Och Stagnelius dikter hittar ni på biblioteket. Om det finns nåt kvar där ni bor" säger de på Kulturnyheterna. Helt utan ironi, och helt dj-a otroligt. Att det ens är nåt som numer självklart kan sägas. 
 
Och så fru Reinfeldt på lokalnyheterna på det.
 
 
Och jag läser att i Sverige beräknas det finnas ca 1000 barn som "bor" med sina hemlösa föräldrar.
 
Och en partikamrat till fru R blev igår intervjuad i samma teprogram. Det var apropå en spanjor (!) som inte fått plats på natthärbärge. Han hade hört att Sverige var "världens bästa land". "Men", sa han, "det var bättre i Köpenhamn, där fick alla en sovplats, även om det inte fanns sängar"
 
Fru R:s kompis säger att nu ska "de hittills vidtagna åtgärderna utvärderas". "Och sen blir det ju vår" säger hon.
"Jaha" säger reportern "och då kan de hemlösa sova ute eller?"
 Inget svar.
 
Jag säger som Gudrun Schyman: "Jag ståt inte ut." Och ger en tiggare till en slant på tunnelbanan.
 
 

Brrrr

Det känns kallt.
 
 
Och jag menar inte vädret. Gav en tiggare en slant på tunnelbanan, vet inte för vilken gång i ordningen. Ibland missar jag dem, de bara smyger, böjer på nacken och säger "tack, tack, tack så mycket", om de skulle få nån stackars krona. Jag vill gråta.
 
 
Ser Reinfeldt på teve, han vill sänka skatterna. Igen. Till vilken nytta? Och jag vill skrika, gråta och slå, slå slå.

Lördagsmorgon

Jag har smugit upp med en kopp kaffe. Kärleken sover.
Skönt att vara hemma, och att ha honom hemma.
 
Får väl titta till honom om en stund, se om vi kan äta lite frukost tillsammans. Tills dess dricker jag mitt kaffe, slösurfar och bläddrar i DN.
 
En lugn lördagmorgon som man blir lite varm i magen av.
 

It's over

Ja, det verkar faktiskt så.
Min horribla huvudvärksperiod alltså. Det måste den, jag skulle legat däckad redan i måndags annars.
Kärleken har försvunnit strax efter fem påmorgnarna för att återvända vid elva på kvällen. Och jag har lite svårt att sova när han inte är hemma. Ja, jag borde ju tycka synd om honom, men jag tycker lite synd om mig också.
 
I alla fall. En hel vecka med ett sömnsnitt på fem-sex timmar. Det funkar inte för mig. Och trött är jag ju. Men ingen huvudvärk. Alls. 
 
 Nu sitter jag hemma i soffan med ett glas vin. Och snart kommer nog kärleken hem till mig också.
Och då ska vi ha helg. Äntligen.

Centralbron 06:15

Jag går över Centralbron från Gamla stan till Söder Mälarstrand kvart över sex 
Och det är ljust

Ljuset

Jag ser ljuset. I flera bemärkelser. 
Efter att ha börjat det nya året storartat med en vit månad, träning och sund mat så föll det ihop som en pannkaka rätt snabbt. Efter en dryg månad till och från migrän börjar jag nu skönja ljuset iaf. Fortfarande lite överkänslig som man blir - lätt till att det kommer tillbaka. Men det har ändå varit bra i flera dagar nu.
 
 
 
Sen har vi bokat en resa till hösten. Aldrig har jag varit så trött som jag var i höstas, och det var så mörkt så mörkt. Jag bara drömde om varm sol, blått hav och vita stränder. Ingen vilja att GÖRA nånting, bara få ligga i en solstol och suga i sig av värmen. Nu har vi bokat höstresa. Två första veckorna i december i Thailand. Hur det än blir, bara det är varmt och avkopplande. När vi kommer hem är det en arbetsvecka, sen jul(-ledighet).
 
 
Och igår såg jag ljuset. Vårljuset. När jag åkte hem över Tranbergsbron fick jag solen i ögonen. Det var inte bara ljust klockan halv fem, det var sol! Livet återvänder. Och kärleken som börjat jobba skift och var ledig skickade en bild från sin promenad längs en soldränkt och gnistrande vit Mälaren. Åh, vårvinter! Åh, ljus!

Hallååå.......?

Kikar in i kärlekens arbetsrum. Tomt och renstädat.
 
Inte för att vi haft så mycket att göra med varann på jobbet, olika uppgifter, suttit på olika våningsplan. Men när jar haft lite tråkigt har jag ändå kunnat gå ner och störa honom litegrann.
 
Nu är han på ett annat projekt, på ett nytt jobb.
 
Och hans gamla rum är tyst och kallt.

Ja, sådärja!

Nu är det över - fast av mina renlevnadsambitioner blev det inte så mycket.
Men fyra vita veckor har det blivit i alla fall. Varav två med nyttig mat och träning. Sen två med huvudvärk, varierande kost och mackor.
 
Dessutom: Jag blev erbjuden ett jobb. Ett rätt bra sånt av det Stora Företaget med Stort S, där jag jobbat förut: "Du får göra ungefär vad du vill, och för det kan du få ungefär vad du vill"
Tåldes att tänkas på. Berättade för nuvarande chef om läget. Sa att "Ska jag stanna vill jag bli kvalitetschef!"
Sen for jag på kvalitetskurs. Och fick ännu mer ont i huvet. Jag trodde ju jag kunde en del om kvalitet efter att ha jobbat med det i åtta år. Jo, en del. Men inte så mycket som jag trodde. Det är så många begrepp.
 
Nu hade jag sån tur att mitt företag inte ska ha nån kvalitetschef, inte med den benämningen i alla fall. Tack och lov. Men vi diskuterade min framtid, jag kommer få lite nya uppgifter efter det här projektet.
Så jag blir kvar. Ringde igår och tackade nej till S-företaget. Med den helt ärliga motiveringen att jag inte är klar där jag är. Jag är inte färdig med det här stället än. Vad sen framtiden har i sitt sköte, ja det vet man ju aldrig. 
 
Och min vita månad är slut. Drack två glas rödvin igår. Hade förstås ont i huvudet både då och sen inatt, men jag börjar ju bli van.
 
Nu idag har det gått över nästan helt. Jag tänker inte spekulera i varför. Men jag hoppar vinet - prioriterar det eventuella behovet av supermedicin. Nu när lugnet lagt sig och pillren faktiskt har en chans att nå fram till mitt nu mindre i-spinn-surrande huvud.
 
 

Gett upp....

...allt, utom mina fyra vita veckor. De tar slut på fredag.
 
Men ingen träning sen förra torsdan. Rätt okej mat. Utom i söndags kanske; pasta med bacon och crème fraîche. Inte så nyttigt men supergott! Tröstade mig efter all huvudvärk. P.g.a den har jag tryckt i mig två påsar Salt & Blandat i helgen också.
 
Ja, jag har fortfarande ont i huvet, sen nästan två veckor. Inte hela tiden och inte varje dag, men den där för trånga mössan är nära till hands hela tiden.
 
Så just nu är det mer försöka överleva än leva nåt nytt liv. Den här veckan går jag på kurs (kvalitetsledning, jättekul!) vilket också är lite utmattande. Så det nya livet får nog vänta några dagar till.
 
 

RSS 2.0